Han leder landets största anstalt

Jacques Mwepu pekar upp mot raden av porträtt. Samtliga chefer på Kumlaanstalten sedan invigningen 1965 hänger avmålade i fikarummet, förevigade i lika stora ramar. Alla utom Jacques Mwepu och hans företrädare.

Ibland får han frågan varför tavlan dröjer så.

– Jag brukar säga att jag fortfarande funderar på storleken!

Jacques Mwepus pressade schema verkar inte gå ut över hans goda humör.

Sedan fyra år har han uppdraget att leda Sveriges största högsäkerhetsfängelse, i en tid då Kriminalvården står inför stora utmaningar, antalet platser byggs ut kraftigt, och en intensiv kriminalpolitisk debatt rasar i bakgrunden. Intervjutiden har fått flyttas flera gånger när viktiga möten krävt anstaltschefens närvaro.

2023 trodde Jacques Mwepu att han upplevt det mest utmanande året under sin tid i Kriminalvården.

När han tillträdde som anstaltschef för Kumla 2020 hade anstalten 432 platser. Samma år kom det första direktivet om dubbelbeläggningar. Fler intagna behövde rymmas innanför taggtråden och de ockrafärgade murarna på den närkiska landsbygden.

– Det var en tillfällig lösning, alla var övertygade om att vi skulle gå tillbaka. Men strömmen av intagna tog aldrig slut, säger Jacques Mwepu.

I november förra året togs beslutet att två tredjedelar av alla besöksrum skulle byggas om för att inhysa intagna – en åtgärd som tillsammans med nyligen invigda lokaler gör att nära 800 fångar nu lever på Kumla, om man även räknar dem som är tillfälligt placerade på anstalten. Nästan dubbelt så många som för fyra år sedan.

I dag har Jacques Mwepu omvärderat sin uppfattning. 2023 innebar inte att utmaningarna nådde sin topp. Åtgärderna var inte tillfälliga. Kurvan fortsätter uppåt.

– Vår kamp är att försöka behålla en vardag för de intagna, där vi jobbar mot återfall i brottslighet. 2023 var ett svårt år, men de här fyra åren har gett en stor erfarenhetsbank. I dag säger jag till mina medarbetare: Vi ska inte vara negativa – vi måste hitta det goda i det nya normala.

I sin roll som chef är det viktigaste han kan göra att ge medarbetarna de bästa möjligheterna att lösa sina uppgifter, säger Jacques Mwepu. Överst på listan står säkerhet.

– Vi ska skydda både personal och intagna. Det får inte bli incidenter. Även i den här svåra situationen ska vi jobba klientnära, ha koll och kontroll. I går åt jag lunch med intagna. Då försöker vi prata om annat, om livet, visa dem att vi är tillgängliga och bedriver påverkansarbete.

Men att vara närvarande i en snabbt växande verksamhet är inte lätt. I dag består Jacques Mwepus ledningsgrupp av tjugofem chefer samt två chefsresurser. Det har blivit ohållbart.

– Jag märker själv hur svårt det är att hinna med mitt eget gäng. Det är svårt att jobba nära dem, utveckla dem och fånga upp de ångestdämpande samtal vi behöver ha. Hur ska vi göra för att lyckas uppmuntra och coacha i vardagen?

Ett svar på det är fler chefer. 2022 tog Jacques Mwepu beslutet att minska antalet medarbetare och intagna per ansvarig chef. Nu till hösten hoppas han kunna ta nästa steg: införandet av en biträdande chef som avlastar honom, samt en helt ny linje chefer som ska stötta första linjens chefer.

Sitt eget ledarskap sammanfattar Jacques Mwepu med närvaro, tydlig kommunikation och bra planering.

– Alla medarbetare, från mig ned till golvet, är ledare i förhållande till de intagna. De måste ha mandat. De måste utvecklas. De måste veta vad uppgiften är – i detalj. Om vi chefer har en vardag där vi inte hinner med att finnas där kommer vi inte att lyckas med det.

Jacques Mwepu har i åtskilliga intervjuer upprepat att han inte förlorat tron på att Kriminalvården ska kunna hjälpa de intagna ut till ett bättre liv som laglydiga medborgare.

Hur gör du för att ingjuta tro i dina medarbetare på att ert arbete ska lyckas?

– Det är vårt jobb. Vi ska visa de intagna att vi tror på deras förändringsförmåga. Att visa att vi tror på personalens förmåga – det är samma sak.

Men ibland är det lättare sagt än gjort, medger han.

Utbildningar i konflikthantering och kommunikation med intagna, mentorer på avdelningarna och samarbete med facket kan bilda ett nät som fångar upp tvivlen, förklarar han.

– Så det är inte bara vi chefer som ingjuter hopp. Vi har också skapat ett koncept vi kallar HIA, handledare i arbetet, där personal som har jobbat lite längre vägleder och stöttar.

Händer det att du själv tvivlar ibland?

– Även de starkaste bland oss lever med tvivel. Men jag vet att jag inte är ensam, och det säger jag också alltid till mina medarbetare. När jag ser medarbetarnas engagemang, civilkurage och uthållighet så blir jag inspirerad. Då ser jag att vi tillsammans kan hålla ut och hålla hoppet vid liv.

På ett bord i Jacques Mwepus arbetsrum finns en rad utmärkelser och diplom. Det största är ett inramat tack från Sveriges Radio för hans sommarprat i P1 2022.

I programmet berättade han om sin väg från Kongo till Kumla. Om den patriarkala miljö han växte upp i, hur han tvingades fly landet och kom till ett för honom okänt Sverige – för att sedan hitta till Kriminalvården.

Jacques Mwepu hör till dem som arbetat sig uppåt. Första kontakten med Kriminalvården tog han 1998, efter ett tips från en granne. Sommarjobbet gjorde honom till den första medarbetaren på Hällbyanstalten med utomeuropeisk bakgrund. I sommarprogrammet beskriver han den smärtsamma rasism han tvingades utstå från intagna, men också hur han bestämde sig för att fortsätta i yrket.

2022 hade 22 procent av personalen inom Kriminalvården utländsk bakgrund. Bland cheferna är siffran 12 procent.

I Jaques Mwepus ledningsgrupp är de tre med utländsk bakgrund. Det finns ”en strävan” att ta det längre, säger han.

– Men det jag måste skryta över är mitt jämställdhetsarbete. Av tjugofem chefer är fjorton kvinnor. Det har jag sett till.

Hur påverkar graden av mångfald själva verksamheten inom Kriminalvården?

– Det är mycket, mycket viktigt. Sedan jag började 1998 har mycket förändrats. Till att börja med: Våra intagna är inte längre bara vita svenskar. Det finns en stor etnisk mångfald bland både personal och intagna, och språkkunskaper och kulturella kunskaper hos medarbetarna gör att vi förstår mer. De intagna förstår att det inte är ”vi” och ”dom” och de kan inte säga att besluten fattas av en svenne som hatar dem, utan av en svensk med afrikanskt påbrå.

Enligt avvikelserapporterna är problemen med rasism på Kumlaanstalten mycket små, menar han. Andra typer av trakasserier och påverkansförsök från intagna är däremot vanliga.

Hur hanterar du det?

– Inte jag, myndigheten. Vi har en kriminalvårdslag och de intagna måste absolut följa reglerna. Självfallet får personalen som utsätts stöd. Där är första linjens chefers stöd och närvaro jätteviktigt.

Jacques Mwepus devis är ”att leda med kraft och empati”. Det svåraste i arbetet som chef för Kumlaanstalten är att uppfylla båda dessa led, menar han. Han tar ett konkret exempel: Ett par dagar tidigare inträffade ett stort teknikhaveri och centrala funktioner slutade att fungera under ett helt dygn.

– Vi ställdes inför en situation där inlåsning av intagna i sina rum var den enda lösningen. De delar numera rum, så vi låser in dem i ett trångt utrymme med mycket inskränkt rörelsemöjlighet. Det sker på grund av tekniska problem, inte misskötsamhet. Säkerheten går först, men det är viktigt för mig att fundera kring vad beslutet får för konsekvenser för de intagna. Finns det alternativa lösningar? Vad finns det för möjliga kompensatoriska åtgärder?

I sommar har Jacques Mwepu varit chef på Kumla i fyra år. Under den tiden har han varit med och förändrat anstalten. Men hur har åren på Kumla förändrat honom?

– På ett personligt plan har Kumla gjort mig mer medveten om den där ”sense of urgency” som en chef ska besitta. Det går otroligt fort i vardagen och det gäller att snabbt sortera vad som kan göras nu och vad som kan utföras på längre sikt. Kumla har ökat min ödmjukhet inför den uppgiften.